Jag försöker verkligen tagga till inför det efterlängtande höstlovet som inleds om några timmar. Jag tror och hoppas att det blir episkt. Här kommer ett smakprov på vad jag har för planer.


Jag ska tillbringa mycket tid med de här snyggingarna.

Jag ska skratta såhär mycket...

...och vara såhär taggad.

Jag ska krama den här mysisen.

Jag vill mysa, baka, fota och spela sims med den här favoriten.

Jag ska dansa såhär mycket.

Jag ska äta för mycket onyttigheter.

Och kanske ta en dansklass eller två.

Det finns så himla mycket mer jag vill hinna med att göra. Jag vill sova, läsa böcker, äta glass, träna, träffa alla fina jag inte hinner träffa, (plugga), titta på film, mysa, basta, dansa, festa, äta godis, äta exotic snacks, spela tv-spel, klä ut mig, baka, läsa tidningar, fota, fika, vara kär, blogga, läsa bloggar, shoppa...

Det är nog lite för fint...

Att äta wokmiddag, att gå hand i hand genom ett mörkt och mysigt Gamla Stan, att dricka varm choklad insvept i filtar på Stortorget, att se We will Rock You musikalen, att få låna jacka att lägga över axlarna när det blir för kallt på hemvägen, att krypa ner bland dun och täcken och sova lite för länge, att springa några kilometer genom en färglad skog i höstsolen, att sitta några kvällstimmar på ett fint café på Drottninggatan och äta pasta med vänner, att krypa ner i bästis säng och sova tungt, att tassa iväg en tidig söndagsmorgon, att dansa en tretimmars dansklass med finaste koreografen Malaya, att bli så inspirerad och berörd av dans, att få tårar i ögonen när man dansar, att hitta ny drivraft, att äta prinsesstårta, att skypa med en kär vän som befinnner sig Lejonkungens världsdel.

Ja, livet känns lite för bra nu.

Jag vet inte hur länge sedan det var jag åt det gamla hederliga melliset hos en kompis en vardagseftermiddag. Hur som helst så åt faktiskt jag, Fanny och Maria mellis och drack te tillsammans idag, hemma hos Maria. Det var fett värt och fruktansvärt mysigt. Ville bara säga det liksom. Och dem är också ganska så mysiga. Och förresten, visst saknar man de mysiga mellisstunderna man hade antingen i sin ensamhet eller med en kompis under hela låg- och mellanstadie perioden? Att bara gå hem efter skolan och äta (ofast alldeles för många så att man inte är hungrig till middagen) mackor. Det vill jag göra oftare. Fett chill jue.

"Det känns som att ditt huvud raderar..."
"Vadå raderar?"
".........."
"Raderar??"
"Jahaa...! HAHA, jag menar vibrerar såklart!"

Fast det makear (ja, det ordet finns) ändå ingen sence ju!?

Min talförmåga har varit på tipptopp idag med en spännande blandning ord som skapar osammanhängande meningar. Antar att VRG har snurrat till det för mig med dess långa pluggnätter som även fortsätter troget ikväll /inatt. Imorgon är jag zombie.

Sitter och har mitt ack så traditionshögtidliga pluggfekke i källaren. Ikväll är temat engelska och kultur-och idéhistoria och det spårar redan men natten är ju ung. Hur som helst tar jag några välbehövliga facebook-och bloggminuter för tillfället.

Det är nog inte många som har missat att det är kanelbullens egna dag idag. Mys. Jag har taggat hela dagen på kanelbulle och slog en pling till mamma påväg hem från skolan för att be henne köpa hem några för hemfridens skull. Efter samtalet kände jag mig ytterst nöjd och befann mig i en trevlig sinnesharmoni och lät därför tankarna vandra ytterligare mot kanelbullar och andra festligheter, lunkandes på den (jag trodde) tomma gatan. Jag blev så exalterad av tanken på bullar och börjar därför sjunga (ganska så högt och entusiastiskt) några rader ur Mohombi's Bumby Ride; "I wanna boom bang bang with your body YO! Were gonna rough it up before we take it slow, GIIRL lemme rock you rock you like a rodeooo! It's gonna be a bumpy riideeee....! (lite wailande)" I den sista meningen blir jag avbruten eftersom jag var extremt nära på att gå rakt in i en stackars gammal tant. Eftersom tanten (som säkert var jättekonservativ, för att göra saken värre) hade fått ta del av mitt lilla soloframträdande utan att jag hade varit medveten om det så kändes det sannerligen pinsamt. För det första så är min sångröst inte användbar för officella ändamål och för de andra så är det en ganska dålig och pinsam låt. Jag gav en henne iallafall en ursäktande min och hon stirrade med en ganska svårtolkad blick på mig medans jag kvickt powerwalkade därifrån (och försökte se obestörd ut). 

Det uppstår ett inre lugn hos mig efter att ha fått älta något med någon bra person över luren.

Sitter och pluggar kultur-idéhistoria och läser igenom mina anteckningar från lektionerna;

"Kritosynglingen från grekiska antiken: första chillskulpturen.

Det var ganska gulligt uttryckt.