Jag kan uppfattas ha en del konstiga eller annorlunda tankar ibland. Ett exempel är när man går på stan, i hemkvarteret, i centan, på stranden (ja, var som helst alltså) och ser ett gäng jämngamla eller några år äldre killar stå och hänga i den väg du måste passera. Dessa killar är då oftast iögonfallande vilket inte gör proceduren lättare (proceduren är då alltså att passera förbi dem). Allt är som vanligt innan, jag går normalt, svänger på höfterna normalt (höööhö), och beter mig i huvudsak normalt. MEN, när jag börjar närma mig gänget, eller vice versa så börjar alltid ögonen tåras, man vet inte vart man ska fästa blicken utan att det ser konstigt ut, och man börjar helt plötsigt tänka på hur långa stegen ska vara, hur mycket armarna ska svänga o.s.v. (jag överdriver kanske liiite..) Tårarna i ögonen är vanligast återkommande i mitt fall. Man vill ju inte gå och blunda när man gå förbi snygga personer(eftersom man då skulle falla handlöst vilket är ett awesome första intryck..!), så jag försöker desperat behålla ögonen öppna (varför DET skulle hjälpa vet jag inte) så ögonen börjar rinna precis när jag är jämsides med gånget och ögonlocken börjar blinka febrilt samtidigt som jag snyftar...jaa.

Kalla mig knäpp men jag VET att jag inte är ensam om detta problem. Jag har haft mina diskussioner med folk som jag faktiskt inte ska hänga ut på bloggen, och jag tycker det är bra att någon vågar säga detta rakt ut, in public liksom (respect!). Det ligger en del sanning i denna text och det är ju så fånigt att man ska bry sig så jävla mycket om sin gånstil och öppna eller stängda (eller hur ni nu föredrar dem?) ögon. No one cares ändå. Men det var en underhållande text va?