Åh. Jag fick ett sådant fantastiskt glädjerus idag efter kvällens dansklasser trots all pluggstress som annars präglar min otillräckliga vardag. Med Oskar Linnros i öronen skuttade jag till tunnelbanan och åkte hem med ett leende på läpparna och det har hållit i sig sedan dess. Och jag är inte ens kär. Det är var nog solen, musiken och dansen som blandades till en så härlig blandning. Jag läste på en fin blogg att man ska vara sin egen bästa vän och göra det man mår bäst av, alltid. Klyschigt kanske, men det tål att upprepas för oj, vi glömmer det faktiskt alldeles för ofta.