Jag lever under press. I vilken situatution jag än befinner mig i så råder en krigande storm i mitt inre. Ständig nervositet och prestationsångest. Alla förväntar sig så mycket från oss dansare. Och nu pratar jag om omänskligt mycket. För att nämna ett exempel så förväntas vi vara smidiga och graciösa oavsett läge. Detta påstående kan jag hemskt nog inte leva upp till i SL-trafiken. Tro mig, det är inte lätt att stiga på en skumpande buss eller tunnelbana med tjugoåtta väskor och klackar. Jag ramlade säkert in i fem stackars människor bara imorse på väg till skolan.

Och när det kommer till fester, ja, då förväntas vi äga dansgolvet. Så fort någon får reda på att man är dansare så släpps denna kommentar "Ahmen visa nåt då! Det här är din scen, du som är dansare och allt!", och pekar triumferande på golvet. Jag menar, tror de seriöst att man ska ställa sig i mitten av ringen, räkna in "fem, sex, sju, ÅTT!" och köra en koreografi med piruetter, hopp, kickar och sådant? Hur stelt skulle inte det bli? Jag kan bjuda på spagat, men sedan tar det stopp och man kan tydligt se besvikelsen skölja över festsällskapet.

Och sedan förväntar sig allt och alla att vi tydligen ska vara bra på...ja, ni vet...det.

Förstår ni vilken press det ligger på oss stackars dansare? Trots att det är svårt att tro så är vi inte odödliga, spenstiga varelser, utan bara dödliga, spenstiga varelser. Tänk på det nästa gång ni träffar en dansare.