Jag finner det ganska intressant att åka tunnelbana, vilket jag gör flera gånger per dag. Att gå in i en stor metalltub innehållandes en bunt främmande och stela människor man oftast aldrig har sett eller träffat tidigare. Ibland får man ögonkontakt med den mitt emot. Ibland ett leende. Annars sitter alla tysta. Försjunkna i sina egna tankar med en Metro eller iPhone i handen. Jag tycker det är lite spännande att tänka vad jag ger för slags intryck inför personerna jag möter på tunnelbanan. Hur man sitter några centimeter ifrån en främling i ett par ynka minuter för att sedan skingras åt och förmodligen aldrig träffas igen. Tänk vad mycket vänner man skulle ha tillslut om man blev kompis med personen mitt emot på tunnelbanan varje gång.