Min hund har blygt tassat fram till köksbordet, där jag sitter och pluggar, ett tiotal gånger idag i hopp om att få lite uppmärksamhet och kärlek. Det ger jag honom gladeligen en stund. Men när jag stressat vänder mig tillbaka till min pluggposition så inser han att jag inte har tid för honom och sänker därför huvudet och smyger ut, förkrossad med svansen mellan benen. Då kan jag inte annat göra än att ge mig hän och springa efter honom, för att sedan bära honom i famnen igen. Killarna vet hur de ska göra.