Jag brukar vanligtvis inte ha något emot klämkäcka och hurtiga människor då jag själv är rätt så hellyllejobbig. Det verkar dock som att en vändpunkt har uppdagat sig och som tydligt signalerar att även jag har min gränser. Jag var hos optikern i tordags för den regelbundna linsundersökningen. För er utan synfel så går en sådan undersökning till följande; en vit tavla med slumpmässigt uppstaplade bokstäver i olika storlekar som mina ögon följdaktligen ska försöka tyda. Om man placerar denna situation i ett i-landsperspektiv så kan jag med säkerhet säga att det är en av de tråkigaste sysslorna man någonsin kan fördriva sin tid på och därför utför man gärna denna process så kvickt som möjligt. Inget onödigt trams så att säga. Jag brukar inte ha några större problem med att acceptera olika individers personlighetsdrag och så men alltså, den optikern... Det spelade absolut ingen roll vad jag yttrade, hon utbrast ändå i varenda mening "BRAAAA!", "Jättebraaa!", "Toppenbraaaaa!", "Åh, vad duktig du är!" eller "Super!" and the list goes on. Efter ett tag ville jag seriöst bara skrika att jag för i helvete inte är tre år gammal. Är jag bra och duktig för att jag kan läsa det minsta K:et eller M:et på sista raden? Det verkade minsann som att hon tyckte det. Hon som är optiker och säkert har läst en massa böcker om ögat och hit och dit borde väl förstå att det har med mitt synfel att göra och inte med mig som person? Alltså visst, det är klart hon menade väl men efter ett tag kunde jag knappt koncentrera mig på bokstäverna på grund av hennes hejaramsor.