I vanlig ordning begav jag mot Danscenter i eftermiddags för att dansa jazz. Det ligger vid Medborgarplatsen och det är inte sällan det står olika sorters typer som tappert delar ut flygblad talandes för deras politik eller dylikt vid tunnelbaneuppgången. Just idag stod det en engelsktalande man och bad på sina bara knän om att någon ömsesidig skäl skulle bära med sig ett exemplar av hans flygblad. Stressiga som stockholmare är var det ingen som tog och i ren sympati tog jag en i förbifarten varpå han utbrast "Oh thankyou! THANKYOU!".

Blir så frustrerad på att kroppen aldrig vill må som jag vill. Jag vill dansa.

På tisdagar har vi idrott. Idrottslektionen tar plats på Frescati vid universitetet. Denna resväg mellan Tekniska Högskolan och Universitetet kan vara lite smått vardagsjobbig med väskor och väder och tider och trängsel och hit och dit. Jag ser lyckligtvis på det med andra ögon. Jag finner dessa minuters resande ganska behagliga och speciellt vid ankomsten till universitetets tunnelbanestation. Varför? Männen. Ja, under eftermiddagstimmarna dräller det ut snygga, smarta och skäggstubbiga män ifrån tentasalens portar. Jag har kommit underfund med att universitetet är den bästa raggningsplatsen...oh ja. Långa, välklädda killar i 20-årsålder med en trave böcker och ett par Raybans. Är sådär sensuellt pålästa och smarta. Pluggar kanske filosofi eller litteratur. Med en rufsig frisyr, en sugande blick och en sexappeal som slår de pumpande testosteronbiffarna på gymet med hästlängder. Här kan vi snacka riktiga män. Och jag är så singel man kan bli. Ha!

Blev illa tvungen att bortprioritera friidrottsträningen för tredje veckan i rad idag. Det suger. Istället skulle jag powernappa 20 min och sedan råplugga inför spanskaprovet imorgon. Ställer klockan, men vaknar inte när den ringer och lyckas väl på något underligt sätt stänga av den i sömnen. Vaknar istället panikslaget halv åtta. Ångest. Har sovit i tre och en halvtimme och därav slösat bort eftermiddagens värdefulla pluggtimmar och hatar det faktum att jag lika gärna hade kunnat träna den tiden. Det får gärna räcka nu med skola. Hatar att plugga istället för att sova, plugga istället för att träna, plugga istället för att dansa, plugga istället för att socialisera mig, plugga istället för att leva.

and that's all I have to say about tomorrow's English Literature test.

Nej, nu får det hända något. Allt annat har gjort mig understimulerad.

Jag har haft en, som man brukar säga, lyckad helg. Jag har fikat, shoppat, ätit middag på stan, varit på bio, varit på fest, tränat, sminkat mig, varit social och pluggat. Allt det där som man tydligen ska hinna med på två dygn. Det där med att `vila´har det väl inte blivit så mycket av, tyvärr. Och nu sitter jag och kvävs av plugg som ska bearbetas och CV:n som ska skrivas. Har ingen aning om hur jag ska lyckas få ihop det på den lilla tid som finns. Vi studenter befinner oss nu i skolårets sista termin. Vårterminen. VT som det ironiskt nog förkortas. VT = Vaska Tonårslivet.

Idag har jag varit täbb och hängt i Täby Centrum för att fixa mogna ärenden. När det var avklarat blev jag svår och begav mig till söder för att dansa men det snurrade mest i huvudet och jag kunde inte stå stabilt. Sedan somnade jag på tunnelbanan påväg hem till Mörby Centrum. Och nu sitter jag och försöker hitta skvaller om en svensk författare men det går inget bra och jag kommer nog sitta här i plugghörnan ett tag med den här takten.

Min lillasyster Frida kom hem från en London weekend med konfirmationsgruppen (inte alls avundsjuk) i söndags. Då gav hon mig en liten lyxig påse från Marc Jacobs som innehöll denna lilla guldsak.

Oflyt igår. Trodde att det skulle vända när jag fick ett överraskande telefonsamtal igår eftermiddag som flöt på ovanligt bra. Det gled tyvärr ur händerna lika snabbt som jag hade fått grepp om det. Det är bara att fortsätta simma.

Efter ett tappert försök till att vara sexig inför jordens snyggaste koreograf till Britney's Womanizer är jag helt salig. Ont i ryggen har jag också efter allt svankande hit och dit. Nu ska jag minsann stänga ner skiten för ikväll och chilla på spikmattan som förövrigt är guds gåva för avslappning och smärtlindring. (Okej, där tog jag i. Finns väldigt mycket härligare ha-det-skönt-aktiviteter men bra är den!)

Jag finner det ganska intressant att åka tunnelbana, vilket jag gör flera gånger per dag. Att gå in i en stor metalltub innehållandes en bunt främmande och stela människor man oftast aldrig har sett eller träffat tidigare. Ibland får man ögonkontakt med den mitt emot. Ibland ett leende. Annars sitter alla tysta. Försjunkna i sina egna tankar med en Metro eller iPhone i handen. Jag tycker det är lite spännande att tänka vad jag ger för slags intryck inför personerna jag möter på tunnelbanan. Hur man sitter några centimeter ifrån en främling i ett par ynka minuter för att sedan skingras åt och förmodligen aldrig träffas igen. Tänk vad mycket vänner man skulle ha tillslut om man blev kompis med personen mitt emot på tunnelbanan varje gång.

Antar att det inte riktigt blir som man har tänkt sig ibland. Lite lustigt. Men vad gör det om hundra år egentligen?

Dagen kunde inte ha avrundats på ett bättre sätt. Efter att jag hade ätit en bentolåda kom Lisa hit och var sängsällskap kvällen ut tills jag följde henne halvvägs hem med Dante. Vi pratade bland alla kuddar och täcken i någon timma och ett välmående lugn har spridit sig i magen. Bra häng.

Okej. Det är lika bra att jag droppar det. Jag har haft en skitdag idag. Har varit ett emo och allting har känts värdelöst. Jag har velat gräva ner mig för att få andas och försvinna en stund. Magknip har blandats med stress och tankspriddhet som bara har resulterat i ett enda kaos. Ingenting vill gå bra nu. Varken skola, dans, jobb, kärlek eller liv har samarbetat med mig. Jag försöker desperat hålla i alla trådar men det trasslar bara. Fy fan. Och tro mig, jag hatar att vara tjejen som sitter och klagar över sitt liv men fan, det skiter jag i för tillfället. För just nu är ingenting bra.

Idag hade jag självinsikt nog att inse och erkänna för mig själv att jag är en klantig människa.  I hela mitt liv har jag levt i förnekelse och sett mig själv som en relativt graciös och smidig individ. Ack, så fel jag har. Bara idag har jag lyckats tappa en gammal mans rullator i backen, halkat i tunnelbanan, skrattat högt i min ensamhet (och ja, det befann sig väldigt mycket främlingar runt omkring), gått in i en spärr (igen!) och skämt ut mig inför ett gäng niondeklassare. Kan jag få be om att köpa någons flyt tack?

Och just nu känner jag bara för att falla ihop i gråt och ligga ihopkrupen i fosterställning i sängen. Där vill jag ligga ända tills sommarljuset har letat sig in igenom mina persienner och tills en varm farm omsluter mig. Åh, vad känslor ska ställa till det.

Min hund har blygt tassat fram till köksbordet, där jag sitter och pluggar, ett tiotal gånger idag i hopp om att få lite uppmärksamhet och kärlek. Det ger jag honom gladeligen en stund. Men när jag stressat vänder mig tillbaka till min pluggposition så inser han att jag inte har tid för honom och sänker därför huvudet och smyger ut, förkrossad med svansen mellan benen. Då kan jag inte annat göra än att ge mig hän och springa efter honom, för att sedan bära honom i famnen igen. Killarna vet hur de ska göra.

Jag har köpt en jättejättefin klänning som jag faktiskt känner mig jättejättefin i och den ska invigas i helgen. Och efter den här helvetesveckan kommer jag känna såhär för då är det även en vecka mindre till sommarlovet med alla dess musik-och europaäventyr. Idag har jag haft världens smärta i lårmusklerna efter gårdagens träning och därav sett ut som ett ostabilt fyllo. Idag är jag också jättetrött med påsar hängandes under ögonen men är glad ändå för jag fick skeda mellan två finisar i fredags och äta semla innan en italienare ville bli mitt sovsällskap. Trevligt har det varit.

Idag gick jag och gjorde ett efterlängtat besök hos frisyren. Mina toppar var så slitna och jag kände för en förändring och såhär blev resultatet...

När jag vaknade imorse kunde jag varken röra armarna eller hela axel-och ryggpartiet. Allting var liksom fastkilat och jag befann mig i en tvångströja. Morgonmys. Det är tack vare muskelkvinnan på dansfysen igår som Rosanna drog iväg mig till. Hon var stor och biffig med en blick som kunde döda och hon gjorde hennes röst lite mörkare än vad den egentligen var när hon pratade för att låta extra farlig. Vi boxades och jag var awkward nybörjare. Biffen (som jag nu kallar henne) spände blicken i mig när jag inte slog "rätt" och jag ville mest hoppa ut genom fönstret. Men det var kul ändå och högröd i ansiktet viskade jag exalterat till Rosanna när det var som svettigast: "Asså shit vad vi kommer kunna vara med i tjejbråk nu!". Rosanna var dock inte lika taggad som jag på den punkten, synd!

Känner mig som en fattig korridors-boende student nu när jag sitter och och slevar i mig havregrynsgröt till middag. Är så galet taggad. Ska ta mig till Nybrokajen och titta på min coola vän Fanny som ska sjunga och som numera bör klassas som superkändis. Jag är så stolt att jag blir rörd till tårar. Puss!

orka

Känns bra att ni läsare är tillbaka efter en veckas dålig uppdatering. Och så även jag. Dåså, allt är i sin ordning och vardagen kan sakta men säkert börja rulla igen.

Allt är bra här i bilen. Chillar i pappas snabba brillor.

Det är fint väder här. Strålande sol, blå himmel och fina backar men ändå letar sig de isiga vindarna in innanför jackan och biter på bara skinnet. Det är väldigt mycket jag saknar hemma. Så mycket att det gör ont.